Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Et Dukkehjem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man har hört påstås, på samma gång som teaterstycket
Et DuMehjem verkat oerhördt upprörande, att det tillika
skulle vara ansedt såsom mycket svårfattligt, så: att man
alldeles icke skulle hafva förstått, hvad det var, man blifvit
så upprörd af. Detta låter föga troligt. För min del hyser
jag motsatt åsigt, eller den följande.
Nyckeln till ifrågavarande dikt har en hvar, om än, i
följd af hänsyn för egen och andras del, ännu nästan ingen
låtsar om det. Ett upprigtigt ord, midt bland alla
undflyk-terna, skulle här verka som barnets anmärkning i sagan om
kejsarens nya kläder. Man vore mangrant nödgad att ej
vidare bete sig, som gälde frågan något slags gissgåta.
Meningsskiljaktigheten skulle visserligen ej upphöra men med ens
lemna förevändningarnas område och återgå inom naturliga
bräddar. Hon skulle göras till, hvad hon verkligen är: en
- fiendtlig stämning mellan
deras åsigt om äktenskapet, som genom detta skådespel
finna sig skoningslöst anfallna, och
deras, som, i likhet med skalden sjelf, af hjertat gerna såge
det gängse ideal för äktenskapet krossadt, mot hvilket hvaije
ord i Et DuMehjem lugnt och säkert måttar dödshugget.
När man håller tillbaka sin enskilda lust att fålla
utlåtanden ocb låter sjelfva dikten tala, griper hon sinnena med
ett så mägtigt vemod, som påminner endast om ett stort
skaldeverk från äldre tider, till innehåll ett af de allramest
allmän-menskliga: Miltons Paradise Lost.
Likasom der, så äfven i Et DuMehjem, visar lifvet ut
menniskorna ur omedelbarhetens lycka, till striden för en
medveten själsutveckling. Och i båda dikterna återfinna vi
oss sjelfva i de handlande personerna.
• Men när man icke tyst och tåligt lyssnar till den diktade
handlingens egen sång, då går man miste om det
allmän-menskliga i dikten. Då förfaller man till småaktigheter. Då
söker man snart öfverbjuda hvarandra i ett slags skarpsinniga
rättegångar, såsom kärandeombud t. ex. för den ena eller
andra af de båda makarne här. Då uppstyltar man sina ord
om, hvilken »storslagen» natur Nora, hvilken »lumpen» natur
Helmer är, eller kanske, för omvexlings skull, tvärt om; på-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
