Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Et Dukkehjem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Allt detta förnuftiga må vara högt och vara sant och
kunna bevisas; känslan låter sig dock endast öfvertygas genom
sig sjelf, hon litar ej på andra grunder än den påtagliga och
lefvande verklighetens.
Derföre tror jag icke det gifves annat sätt, än att
forsöka dikta stycket vidare. Jag menar naturligtvis med den
förändring:
att dockhemmet icke brustit alldeles sönder;
att Helmer, som alltid vandrat kring med den origtiga
föreställningen om qvinnonaturen, som skulle denna vara
någonting alltigenom vekt, emedan en qvinnas hull är vekt och
spädt, men i synnerhet i sitt hem fåvitskt omhuldat denna
inbillning rörande Nora — såsom skulle Nora vara en vek
natur (!) — att Helmer, säger jag, nu tillåtits behålla
ifrågavarande gamla illusion;
att han verkligen fått gifva Nora sin välvilligt erbjudna
förlåtelse och löftet om glömska af allt, beredd blott att vara
ännu mera förmyndaremessig och rädd om henne, värna henne
med sina »breda vingar», vara »samvete ocli vilja» för henne
— och allt detta, som han i sin återuppvaknade glädje
går och jollrar om utanför sängkammardörren, i det han känner
så visst, att han ju icke skulle vara den manliga varelse han
är, om icke hon hade blifvit honom ännu mera lj af, ännu
fullständigare hans »hustru», haus »egendom», sedan han fått
»förlåta» henne och nu vet, hvilken bräcklig liten tingest
hon är.
Intet tvifvel om, att just så, som Helmer der talar, skall
han äfven handla! Just så ensidigt manligt anlagd är han.
Han skall visa sig vara en så omsorgsfull och varsam
skolmästare, som någon kan önska. Han skall från denna stund
icke våga låta Nora taga ett enda steg utan hjelp — utan
hans hjelp. De hafva nu flyttat in i en annan afdelning af
dockskåpet. Hittills var det »lekens». Nu äro de hunna till
»uppfostrans». Der kan hon stödja sig lika tryggt och
tillitsfullt på honom, soin hon förut kunnat det i leken.
Ja, lika tryggt, lika ofritt, lika viljelöst, lika samvetslöst.
Sådan är Helmer.
Nora har i skådespelets slutscen, hvilken vi ju här som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
