Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Et Dukkehjem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till undertryckandet af all högre växtlighet i hans Eden, just
emedan han råkat ut for ett sådant vårdslösadt ämne till
qvinna, hvaraf kunde och borde blifvit en hel, sann qvinna,
och ett så naturstarkt ämne, att, när det undertryckes, det
äfven förvildar och bringar i oordning allt omkring sig.
Hvad denne mans sjelfviskhet for egen räkning
vidkommer, så är den icke större, än hvad som var alldeles
oundgängligt, för att vi skulle kunna intressera oss för honom.
Dessa grofva repliker:
»Ingen fagter». »Ti!» »Tag shawlet af! Tag det af, siger jeg»–-
äro det enda oemotståndligt rörande i Helmers roll, emedan
vi der finna honom blindvis liksom slå med båda
knytnäf-varne för sig in i sin egen så ytterligt svaga sak. Detta var
äfven oundgängligt, för att, när han tappar hufvudet (på
origtigt ställe blir grof och på origtigt ställe blir öm),
»brytningen», det plötsliga uppvaknandet å Noras sida, med ett
ord slutet skall falla sig naturligt, — ända in i de minsta
enskildheter naturligt.
Hade den så oantastlige mannen ej för en stund förlorat
jemvigten, så skulle hela stycket förefalla blodlöst och »gjordt»,
i stället för att nu lefva, och lefva så, att det i sitt varma,
lidelsefulla lopp ryckt med sig intressena inom hvarje hem,
det kommit nära.
Vi vända oss nu, ifrån vårt förmätna omdiktningsforslag,
till skaldeverket i dess egen, rätta gestalt, till den
betryggande sidan (eller » det försonande») i Et
Så som Ibsen sjelf slutar sitt skådespel, så som han
jagar ut sin Adam och Eva i medvetenhetens verld, skiljas
ma-karne från hela den föregående handlingen, utan att
tillsvidare minsta grand af dennas förfärande verklighet han gå
för någon af dem förloradt.
Icke ens ett våldsamt uttryck vid sjelfva afskedet döfvar
slagets verkan eller försvagar tydligheten i det nakna
sakförhållandet: att dessa två menniskor genom sitt samlif stält
till det så, att nu (förr än någonting annat godt kan varda
möjligt) en hvar af dem mäste söka komma till sig sjelf.
Ännu har ingendera gjort det. Men i sista stunden ser det
synnerligen lofvande ut, att de en gång skola göra det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
