Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Et Dukkehjem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mal herre», som kanske skulle testamentera all sin egendom
»till den älskvärda Fru Helmer», att »betalas ut kontant»),
innerst och omedvetet väl liar qvar något hopp om framgång
ändå, ja, hoppet att möjligen sjelfva tillvarons beherskare
kunde vara denne »gamle herre»; att vattnet ej så säkert
skall kunna dränka henne, tör hända i stället döpa om
hennes jordiska tillvaro till en annan sådan, der intet ångestfullt
mer hotar. Ty icke ens i detta ytterliga och alldeles
upp-rigtiga beslut har hon varit fullt vaken, ansvarig, medveten,
personligt handlande. Hon är allt detta först i det ögonblick,
då hon gör upp med Helmer och går. Men det är ej derfor
»en annan Nora», vi då få se. Det är det bästa af just den
Nora vi förut känna. Det är hennes samma lifsfriska behof
att få älska utan gräns, som obetvingligt framträder, men nu
från sin allvarsammaste sida. Det är icke något af sångfogelu
i bur som qvittrar, något af den fångade ekorren som gör
»spilopper». Men nog är det Nora: den unga oerfarna
qvin-nan, som så länge trott allt hjelte-likt om denne man, att,
äfven sedan han hållit sitt ömma, vämjeliga förlåtelsetal och
gifvit henne den erfarenhet, som för alltid gjort slut på
hennes ungdom, hon dock måste säga honom — innan hon går —
hur gränslöst hon en gång trott på honom.
Med afseende å den fortsatta invändningen, att Nora dock
verkligen säger en hel del oemotsägliga sanningar före
af-skedet eller att, såsom heunes’ vedersakare antaga, hon här
börjar »hålla tal», »utreda en framtidslära» o. s. v., hvilket
verkligen skulle visa henne vara en annan qvinua, än den
Nora vi känna, så svaras, för det andra: att hon icke håller
några tal, att hon talar oöfverlagdt, såsom hon alltid talat.
Här är ingenting nytt. Här är endast utbrottet af
mennisko-naturens eget medvetande om sig sjelf, men som hos Nora
så alldeles nyss vaknat. Det vaknade hos henne först i samma
stund, som då hon äudtligen upptäckte detta, hvars qval
af-pressa henne orden:
»— at jeg i otte år havde levet her sammen med en fremmed
mand og at jeg havde fået tre börn —. Å jeg tåler ikke at taenke på
det! Jeg kunde rive mig selv i stumper og stykker».
Hon har förut icke haft en aning om, att denna, mannens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
