Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Et Dukkehjem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mers afskyvärdt falska föreställning om ena hälften af
mensk-ligheten, samma föreställning, som ännu vanställer de fleste
mäns lifsåskådning, och som gör det möjligt att vara till
hvarje tum en gentleman utan att för den skull vara en
men-niska; som gör det möjligt att tro sig älska en qvinna, på
samma gång man tror sig kunna vara vilja och samvete för
henne; som gör det möjligt för en qvinna att kalla dessa
mannens tankevanor ridderlighet, samt uppöfva alla sin
varelses inre och yttre egenskaper blott för att kunna
tillförsäkra sig ett slags odalisk-lifs små triumfer, men på samma
gång tro sig vara en renhjertad qvinna, tro sig sjelf älska,
tro sig i egentlig mening lefva. Korteligen: mannens
ifrågavarande uppfattning af qvinnan möjliggör för en hvar
tillhörig mensklighetens s. k. »svagare» hälft att, utan en aning
om att det är sjelfmord, qväfva sin ur andens och naturens
riken gifna individuella verklighet.
Denna sociala’pest är det, som Ibsen hatar; denna
yttring af onatur. Ty det är onatur, bredvid så högt
utvecklade individualitetsbegrepp, som samtidigt förefinnas i
samhället. Denna onatur hatar lbsen in i döden; den förföljer
han oförsonligt. Och det ej derför, att öfver hufvud — såsom
några påstå — hans lust är att hata, utan derför, att han i
egenskap af skald af hela sin själ älskar individualitet och
att han i all. synnerhet älskar qvinlig individualitet, såsom det
vänligt gryende löftet för hela vår försenade menskliga
ut-* veckling, såsom den mest lofvande sidan i humanismens
evangelium: såsom framtidens dagsida.
Vi hafva följt hans verksamhet som skådespelsdiktare,
från ungdomen ett godt stycke upp i medelåldern och kunnat
öfverallt igenkänna, hur långsint han hatar denna onatur, och
särskildt, hur han arbetar på att drifva bort dess yttringar
från »de bräder, som föreställa verlden».
Denna del af hans uppträdande är ett nytt: »Ecrasez
rinfame!»
Redan i Kjcerlighedens Komedie skakar han i
ungdomligt vredesmod löjets gissel öfver »den skändliga», och det
utan ringaste höflighetshänsyn för att han tillfälligtvis träffar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
