Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henrik Ibsen: En Folkefiende - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F-N FOLKEFIENDE. 24
och fått hela sin utbildning — är detta sätt att gå i
elden det enda användbara. Hvarje annat sätt är der
»humbug».
Skulle ej samma regel gälla på det praktiskt
sociala området?
Så frågar Stoekmann. Och så frågar genom
honom skalden, om hvars egen bana åtminstone så
mycket är kändt, att här finnas rika och osökta
anledningar att jemföra hans och hans hjeltes uppfostran
— och äfven lifserfarenhet.
Att, slutligen, båda dessa personligheters fråga
till samhället är (genom ett helt, sammanhängande
skådespel) humoristiskt framstäld, måste man kalla en
verklig och lyckosam seger för dem begge. Det
gifves ett visst slags is, som icke smälter för någonting
annat än detta; det ligger ett visst inhumant anspråk
i den omständigheten att hafva förfärande rätt, som
icke kan mildras af någonting annat än detta. Segern
åt detta håll var. derföre en i närvarande stund
synnerligen önskvärd.
För öfrigt har dock ej här meningen varit, att
skalden kan genom skådespelet sägas hafva sjelf
erkänt någon sin solidaritet med doktor Stoekmann.
Ibsen har i En Folkefiende drifvit det humoristiska
lynnet så långt, att — såsom några temligen
genomskinliga ordlekar låta förmoda — han helst vill synas
hafva lemnat sin egen fullmagt för omröstningen vid
borgarmötet åt denne »okände», som gång på gång
kastas ut (han och hans »fulde, fäste, ubegribelige
mening») och som vid val af röstsedlar säger: »Jeg
vil ha’ en blå en, jeg! Og så vil jeg ha’ en hvid
også!» — och hvilken slutligen Aslaksen tillskrifver
utgången så till vida, som att en röst skiljer sig från
den,annars enhälliga förklaringen: mötet »erklærer
bade-lægen, dpktor Tomas Stoekmann for en folkefiende».
Att Ibsen skulle gifvit oss något mera omedelbart
uttalande af sina egna känslor, var deremot icke att
vänta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
