Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henrik Ibsen: Vildanden - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILDANDEN.
’ 29
känslofull afsigt. En sådan dubbelnatur har hela
skådespelet från början till slut.
Samma iakttagelse må ju i viss mån gälla alla
Ibsens verk, dock denna gång väl i rikare mån än
förr, enär skalden numera arbetar tekniskt
fullkomligare. Motsägelserna skärpa och godhet ligga nu så
tätt och starkt sammanböjda till ett, i all synnerhet i
denna hans nyaste dikt, att vitterhetsälskare skola
finna teaterstycket Vildanden hafva nästan mer likhet
i stämning och lynne med t. ex. Turgenjevs
verldsbekanta episka små sorgespel — alltid i ett och samma
andedrag en sträng räfst och en öm suck — än med
något bland Ibsens egna, äldre stycken.
Det gisslar hatfullast af dem alla orsakerna till
samhällets närvarande tillstånd. Det blottar äfven mer
skoningslöst, än förr skett, hvarje förolyckad individs
etiskt ohållbara läge, afkläder honom inför åskådaren
ända till sista trasan af inbillad storhet. Alla
lefnadsomständigheter, alla närmaste handlingsmotiv framstå
dervid så små, som de verkligen äro’.
Men på samma gång företer denna ända igenom
moderna dikt en så fullständig hängifvenhet ät alla
enskildheter i de stackars individernas lif, att
totalintrycket icke dess mindre .blir medlidsam rörelse, sorg
och harm — ja, men företrädesvis mot något annat
än de ömkliga, vilsekomna, krympta varelser, som
man gjorts så nära bekant med.
Harmen vänder sig nästan uteslutande mot ett
lätt igenkänligt sakförhållande, som är det allmännaste
af alla våra lumpna samfundsförhållanden:
att det, att i det stora sociala spelhuset vara bland
deras antal som »förlorat», är liktydigt med borgerlig
tillintetgörelse, och att det, att höra till »de vinnande»,
utan vidare tages som norm för anseendet man och
man emellan —, eller med andra ord:
att »lyckans filosofi» är den faktiska religionen.
Det lugna hatets och den lågmälda vredens
föremål är således här ej något annat än samma sken-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
