Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förbannelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett välsignelsens och ett förbannelsens ord på sina
läppar. Välsignande dig i det hon lemnade dig åt
mig, förbannande dig om du icke en dag ville lyda
hennes vilja.»
Hur förhärdad Curt också var, kunde han här
icke tillbakahålla en rysning. Hur trängde sig inte
scenen fram för hans ögon, som då timade och nu . . .
nu höll han ju på att mörda denna flickas lycka som
han en gång dödat hennes mor. Men liksom han
ansett, att denna svaghet vore föraktlig, bekämpade
han den och gick fram till sin pulpet, derifrån han
tog fram ett skrin, hvarur han kastade framför Ellen
några papper.
Ellen satt som förstenad. Här i detta rum hade
hennes mor dött . . . Hennes mor! Hur klingade inte
detta namn, hon hade knappt hört det förr. Hade hon
någon gång velat tala med Curt om modren, hade denne
antingen icke svarat, eller ock afböjt frågan. Således
hade hon dött i detta rum, kanske just der hennes dotter
nu satt! Kanske hon just der hållit henne i sina armar.
»Se der äro papperen! vill du jag skall läsa dem
för dig . . . Åh nej, du kan läsa dem sjelf sedan . . .
Se här blott slutet.»
Och skurken läste för henne ett uppdiktadt testamente,
deruti modern gaf sin välsignelse åt sin dotter
om hon gifte sig med den man, som gaf henne del af
denna hennes sista vilja, men deremot hela sin förbannelse
om hon ej åtlydde denna modrens sista vilja.
»Jag reser nu bort på 14 dagar igen», sade Curt.
»När jag kommer hem vill jag hafva svar . . . men
glöm ej din moders bref!« Dermed tog han hatt och
kappa och försvann.
Ellen var ensam. Väl var hon van att vara det,
ty Curt försvann ofta så på långa tider utan att hon
visste hvart, men nu föreföll henne ensamheten dubbelt
tryckande. Det skumma rummet hade aldrig varit så
mörkt som nu, månstrålarna utifrån hade aldrig varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
