Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hur en ordenslokal ser ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gift, haft egna barn, men att begge två blifvit honom
frånryckta genom döden. Nu hade han fästat all den
ömhet han var mäktig vid Edgar och de fattiga.
Edgar förtjenade också detta deltagande. Utrustad af
naturen med ett godt hjerta, ett öppet sinne för det
goda och sköna, ett vackert yttre, hade han aldrig i
sitt lif, om man undantager ett och annat litet
snedsprång, begått någon handling, som kunnat förverka
denna onkelns goda tanke om honom. Han var som
sagdt är denna dag i färd med att öfverlägga om hvar
han lämpligast skulle tillbringa sin dag. Till slut
beslöt han sig för att helsa på sin onkel och sedan rida
ut. Men så fick visiten uppskjutas, och snart var han
på väg till häst ut åt söder. Det var en varm
dag; solen brände ganska het och hästen svettades
jemmerliga, hvarförutom ryttaren började att känna sig
mer än vanligt torr i halsen. Som han lemnat staden
kunde han inte träffa på något förfriskningsställe, men
snart fick han syn på ett hus, som låg alldeles ensamt
strax till venster om vägen. Han red dit och knackade
på. Det var »det fördömda huset.» På hans
knackning svarade en fruntimmersröst: »stig in.»
»Aha!» tänkte vår unge vän, det artar sig till ett
litet äfventyr» . . . (ni hör att han inte var felfri.)
»Desto bättre», tänkte han och steg på. Då han fick
se Ellen, ty det var naturligtvis hon, blef han
förlägen. Hon var också öfvermåttan skön i sin sorg.
Edgar studsade ovilkorligt tillbaka, men han fattade
sig snart.
»Jag ber er om förlåtelse, fröken, att jag så
dristigt klappade på dörren, men jag var nära att förgås
af törst och vågar derför be Er om ett glas vatten.»
»Med nöje min herre, var så god och stig in och
tag plats.»
Ellen bjöd honom en stol och slog sedan i ett
glas vin, hvilket hon bjöd honom i det hon rodnande
sade: »Försmå icke ett glas vin, jag tror att det läskar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
