Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hägersvik. Berättelse av K. K—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hägersvik
19
färdighets mantel, då övervinna vi rikligen i allt.
Det värsta, som då kan möta oss, döden, blir
blott vännen, som för oss över den mörka,
brusande floden hem, hem. Där mötas vi — för
Jesu skull."
Arne, som genomskådade sin faders grymma
dåd, insåg snart, att det var lönlöst söka
beveka honom. Och dagen, då hans Märta skulle
dö, nalkades obevekligt. Under bön till Gud
fattade han ett djärvt beslut.
En dag var han försvunnen. Så mycket löst av
hans modersarv, som han med lätthet kunnat
föra med sig, var ock borta. Herr Viking och
alla togo för givet, att han begivit sig ut på
någon resa för att slippa övervara sin makas död.
"Sedan kommer han nog snart tillbaka", tänkte
herr Nils.
Men då skarprättarna om morgonen av
Märtas dödsdag kommo för att hämta henne, var
även hon borta. Väktarna blevo strängeligen
förhörda. Men de nekade på det bestämdaste
att ha någon vetskap om flykten. Det var som
ett under.
Först flera dagar senare drog riddar Viking
sig till minnes en underjordisk gång, som från
det valv, Märta varit inspärrad i, ledde ut till
vilda skogen. Den var grävd för länge, länge
sedan och hade under flera år ansetts för
igenrasad och omöjlig att passera. Den blev genast
undersökt. Och det konstaterades, att grästorvorna,
som täckte stenplattan i det busksnår, där
trappan ned till gången fanns, nyligen varit
rubbade. Det var ett djärvt vågstycke att begiva sig
ned i den delvis igenrasade gången. Men det
tycktes hava lyckats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
