Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De fyra kärvarna. Av Maria Friman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
F örbundsfacklan
Ronald kunde ej hejda sina tårar, han grät
som ett barn.
"Gråt inte, min gosse", viskade hon, "vi ska
inte sörja, såsom de där inget hopp äga; vi få ju
mötas en gång för att aldrig skiljas."
"Ja, ja, men det känns så smärtsamt att aldrig
mera få se in i dina ögon."
"Nej, inte i dessa mina nu trötta ögon, men i
vårt rätta hem få vi skåda varandra med ögon
’rena, klara’, som det står i den sång, jag kallar
min. — Men hör nu, min son, din moders sista
bön: lova mig att bli en kraftig och verksam
man för Guds stora rikssak här på jorden, lova
att du med din Frälsares hjälp även vill bli ett
sanningsljus för dina tre syskon och — — och
även för din styvfader — min make. Både här i
min brutna kroppshydda och där inför den stora
vita tronen skola mina böner vara dig
behjälpliga i detta — ja, i allt. Lova!"
Ronald snyftade fram ett "ja", och så böjde
han sig ned och lade sitt ljuslockiga huvud i
hennes knä, och hon utsträckte välsignande sina
händer över honom, sin förstfödde, som hon ej
mera skulle få återse här i livet.
Då Ronald sade farväl till sin styvfader,
stod han där lugn och säker framför honom. Nu
syntes varken vekhet eller tårar. "Ja — adjö,
adjö, min gosse", sade Stensson i en faderlig ton.
"Är det något du behöver, så skriv till mig
därom, ty jag vill uppfylla dina önskningar, såvitt
jag kan". — "Tack, far! Jag har en önskan redan
nu i vår avskedsstund, och det är, att det gamla
missionshuset får stå kvar, tills jag kommer
åter".
"Hå, det var en egendomlig önskan", sade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
