Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julafton i kojan. Av tant B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
F örbundsfacklan
Julafton i kojan.
Ute snön i spetsiga kristaller
yrar, virvlar, tumlar om och faller
på en levnadstrött och domnad jord.
Dova skrän av nordanstormens andar
sig med bjällerklang från vägen blandar.
Det är kusligt, det är kallt i nord.
Vid en enslig vik av Österhavet
litet torftigt hem, nu halvt begravet
uti drivan, ses vid klippan där.
Vinden viner hemskt kring murkna knuten,
intet vänligt ljussken genom rutan
där om liv och julfröjd vittne bär.
Där var likväl ljust: det sanna ljuset
lyste i det lilla mörka huset
fast bak moln av jordisk nöd och strid.
Gud var med de arma tre där inne;
Jesus trivdes där, och "Andens sinne",
kände även de, "är liv och frid".
Liten Karin med sin lille broders
hand i sin står tätt invid sin moders
sjukbädd, där hon legat länge ren.
Intet julljus uti stugan lyser;
ingen brasa — fast den sjuka fryser —
livar hyddan med sitt glada sken.
"Ack, jag är så hungrig, kära mamma",
höras samfällt stackars barnen stamma,
"och jag fryser, o, det är så kallt!
Få vi ingen brasa, mamma lilla,
ingen julgran —?" Modern sade stilla:
"Herren har jag all min väg befallt."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
