Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Patron Larsson och hans dräng. Av J. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om en stund kom Anna tillbaka, åtföljd av
Petter, som med en hövlig hälsning stannade
nere vid dörren.
Sedan drängen på sin husbondes fråga
omtalat, att han icke allenast under gårdagen utan
varje sön- och helgdag besökt bönehuset samt
tagit del i verksamheten därstädes, tillsporde
patronen honom, om han glömt uppgörelsen vid
ankomsten till gården, att han endast skulle få
stanna i tjänsten, så länge som han troget
fast-höll sin gamla tro och lära.
Vid denna fråga blickade Petter upp och
svarade ödmjukt men bestämt:
”Jag har alldeles samma tro nu som då jag
kom hit. Jag tror, att Herren är min frälsare,
som gjort mig till sitt barn av idel nåd. Det är
nu tio år sedan han frälst mig.”
”Förhåller sig saken på det sättet, då har jag
bedragit mig på dig. Jag varnade dig för
villfarelse, som du torde minnas.”
”Ja, herr patron, det minns jag mycket väl,
men då jag hörde herr patron uppmana mig att
fasthålla min tro och akta mig för villfarelse,
blev jag så glad, att jag ej kan beskriva det. Jag
tackade även Gud, som låtit mig komma till en
husbonde, som hade omtanke för min själ, för
se jag trodde då, att även patron var Guds barn.
Men Gud hör bön; och dagligen beder jag nu,
att han måtte frälsa herr patron och oss alla.”
Denna drängens bekännelse verkade högst
olika på de fyra personer, som hörde den.
Larsson själv såg nästan generad ut, men inom kort
låg hans panna i djupa veck, och i hans ögon
brann en eld, som bådade storm.
Annorlunda var det med hans hustru: hon
grät. Vid drängens sista ord kunde hon ej åter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
