Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
av de våra — en kvinna — bli jagad av dem och
tagen, just då hon nådde den skyddande skogen. Hade
hon icke varit alldeles förbi efter den vilda jakten,
skulle hon ha räddat sig i ett träd. Hon försökte,
men misslyckades och föll. Hennes förföljare gjorde
processen kort med henne.
Vi stirrade endast ett ögonblick på varandra. Så
tryckte vi vårt rov tätt intill oss och satte av bortåt
skogen. Då vi väl hade kommit i säkerhet i ett högt
träd, lyfte vi återigen upp valparna i nackskinnet och
skrattade. Vi måste skratta oss mätta, vad som än
skulle hända.
Och nu började ett av de svåraste företag jag
någonsin har prövat. Vi begåvo oss av för att ta
valparna med till vår håla. I stället för att begagna våra
händer vid klättrandet måste vi nu mestadels
använda dem för att hålla fast våra sprattlande fångar.
En gång försökte vi att gå på marken, men vi kördes
åter upp i träden av en eländig hyena, som sedan följde
oss ett godt stycke väg där nedanför. Klokt gjort
av hyenan!
Så fick Hängöra en idé. Han kom att tänka på
hur han brukade binda ihop buntar av löv som han
bar hem att ligga på. Han bröt av några sega
vin-rankor och band tillsammans fötterna på sin valp,
varefter han surrade en annan vinranka om honom,
hängde den omkring sin hals och slängde sedan valpen
över axeln. På detta sätt fick han händer och fötter
lediga för klättrandet. Hängöra jublade. Han
väntade icke tills jag hade bundit tillsammans benen på
min valp, utan begav sig genast vidare. Saken hade
emellertid en svårighet. Valpen ville icke finna sig
7i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
