Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
aldrig upptäcka hennes hemvist. Om någonting hade
händt, skulle vi utan tvivel snart ha förenat oss, ty vår
tillgivenhet var ömsesidig. Men det kom någonting
i vägen.
En morgon, innan Snabbfot ännu hade synts till,
voro Hängöra och jag nere vid träsket och lekte på
stockarna. Vi hade knappt hunnit ut på vattnet
förrän vi skrämdes av ett ilsket tjut. Det var Rödöga.
Han kröp ut på de inklämda stockarna och tjöt ut
sitt hat mot oss. Vi blevo ytterligt förskräckta, ty
här hade vi ingen håla med trång ingång att ta vår
tillflykt till. Men vi hade en vattenyta på tjugu fots
längd mellan oss och honom, och det gjorde att vi
fattade mod.
Rödöga reste sig upp och började hamra på sitt
håriga bröst med knuten näve. Våra stockar lågo tätt
intill varandra, och vi sutto på dem och skrattade åt
honom. Först var vårt skratt litet dämpat av
fruktan, men då vi kände oss övertygade om hans vanmakt
blevo vi högljudda. Han rasade och stormade och
skar tänderna i hjälplöst ursinne. Och i vår inbillade
säkerhet hånade vi honom gång på gång. Vi voro
alltid kortsynta, vi medlemmar av horden.
Rödöga upphörde hastigt med att dunka sig på
bröstet och skära tänderna och sprang över stockarna
tillbaka till stranden. Och lika hastigt förvandlades
vår munterhet till förskräckelse. Rödöga var icke
den som så lätt avstod från att hämnas. Med fruktan
och bävan väntade vi på vad som nu skulle ske. Det
föll oss aldrig in att paddla bort. Så kom han
tillbaka med stora språng över stockarna, och i sin ena
väldiga hand höll han runda, av vattnet slipade kisel-
95
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
