Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ning. Hon låg där hjälplös och kämpande för att få
luft.
Rödöga rusade ner och grep tag i henne. Med
sina knotiga fingrar omlindade med hennes hår reste
han sig upp och tjöt i segerglädje och trots åt våra
hj ärtskrämda stamförvanter, som sågo på från
träden. I denna stund nådde| mitt raseri höjdpunkten.
Ali försiktighet var som bortblåst, jag glömde till och
med självbevarelsedriften. Medan Rödöga uppgav
sitt tjut, störtade jag mig över honom bakifrån. Mitt
anfall kom så oväntat att jag drog omkull honom,
och jag slingrade mina armar och ben omkring honom
och försökte hålla honom kvar på marken. Det skulle
aldrig ha lyckats mig, om han icke hade hållit
Snabbfot fast med sin ena hand.
Uppmuntrad av mitt exempel kom Bredkäk
plötsligt till min hjälp. Han rusade fram till oss, högg
sina tänder i Rödögas arm och klöste och nöp honom
i ansiktet. Nu borde även de övriga ha gripit in.
Det var ett tillfälle att göra sig av med Rödöga för
evärdeliga tider. Men de stannade förskrämda kvar
i träden.
Det var oundvikligt att Rödöga måste gå som
segrare ur en strid mot endast två av oss. Orsaken
varför han icke genast dödade oss var den att Snabbfot
hindrade hans rörelser. Hon hade återfått bruket
av sina lungor och började göra motstånd. Han ville
icke släppa sitt grepp i hennes hår, och det var honom
till-hinder. Han fick emellertid tag i min ena arm.
Detta var så godt som början till slutet för mig. Han
började draga mig intill sig så att han skulle kunna
hugga sina tänder i min strupe. Hans mun var öp-
140
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
