Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjuttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
knotiga fingrar och sin oerhörda muskelkraft. En
annan bet han tvärs igenom halsen med sina
ohyggliga tänder. Eldmännen drogo sig först tillbaka
under vilda tjut, men så kastade de sig över honom.
Nu lyckades han få tag i en klubba och började krossa
huvudskålar som äggskal. Han var dem för svår,
och de nödgades återigen dra sig tillbaka. Han
begagnade sig av tillfället, vände ryggen åt sina
fiender och sprang vrålande av ilska. Några pilar
skickades efter honom, men han dök in i ett snår och
försvann.
Snabbfot och jag smögo oss nu varsamt vidare,
men det dröjde icke länge förrän vi råkade ut för en
annan trupp Eldmän. De jagade oss in i
blåbärsmo-raset, men vi kände till vägar genom träden över de
längre bort belägna sumpmarkerna, där de icke kunde
följa oss nedanför vår luftiga stråt, och på det sättet
kommo vi undan. På andra sidan kommo vi ut till
en smal skogsdunge, som skilde blåbärsmoraset från
de stora sumpmarkerna västerut. Där träffade vi
på Hängöra. Hur han hade räddat sig har jag ingen
aning om, såvida han icke hade tillbragt natten på
annat håll än i hålorna.
Där i skogsdungen skulle vi ha kunnat bygga oss
trädnästen och slå oss till ro, men Eldfolket gjorde
utrotningsprocessen grundlig. På eftermiddagen
kommo Hårkind och hans hustru svingande bland träden
i öster, skyndade förbi oss och försvunno. De flydde
tyst och snabbt med ängslig uppsyn. I den riktning
varifrån de hade kommit hörde vi jägarnas rop och
tjut jämte vilda skrik från några av de våra.
Eldfolket hade upptäckt deras väg över moraset.
151
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
