Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig som stora ormar kring stammarna och trassla in
sig med varandra i luften. Och rundt omkring och
överallt ligger dy, pösande dy, som utsänder gaser
och häver sig och suckar av jäsning. Mitt i allt detta
ser jag ett dussin av de våra. Vi äro magra och
eländiga, och benstommen avtecknar sig tydligt under
huden. Vi sjunga icke längre, vi snattra och skratta
icke heller. Vi ha inga upptåg för oss. Vår flyktiga
och livskraftiga natur tycks vara kuvad. Vi uppge
klagande och misslynta läten, vi se på varandra och
tränga oss tätt tillsammans. Det är som om en
handfull överlevande skulle ha samlats efter världens
undergång.
Denna bild är utan något sammanhang med andra
tilldragelser under vår vandring genom sumpmarken.
Hur vi någonsin kommo över den, det vet jag icke,
men slutligen kommo vi ut på en plats, där en rad
av låga höjder sträckte sig ner till stranden av en
flod. Det var vår egen flod, vilken, liksom vi själva,
strävade att komma ut ur den stora sumpmarken.
På södra stranden, där floden hade banat sig väg
mellan höjderna, funno vi en mängd sandstenshålor. Där
bortom, mot väster, hördes oceanens vatten slå mot
banken utanför flodens mynning. Och här, i hålorna,
togo vi nu vår bostad invid havet.
Vi voro icke många. Så småningom infunno sig
flera av vårt folk. De hade släpat sig över
sumpmarken en och en eller två och tre i sällskap, mera döda
än levande, mest liknande vandrande skelett.
Slutligen voro vi trettio. Sedan kom ingen mera från
sumpmarken, och Rödöga var icke med. Det var
154
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
