Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tre Eldinän paddlade farkosten framåt, ocli en av dem
var den skrumpne lille jägaren. De landade vid vår
strand, och han linkade upp över sanden och
undersökte våra hålor.
De begåvo sig bort efter några minuter, men
Snabbfot var förskräckligt upprörd. Alla voro vi skrämda,
men ingen till den grad som hon. Hela natten gnällde
hon och grät och var utan rast eller ro. Strax på
morgonen tog hon den lille i sina armar, och genom
gälla skrik, genom åtbörder och exempel, manade lion
mig till uppbrott för en ny, lång flykt. Av de våra
funnos nu endast åtta kvar utom vi, och dessa åtta
stannade kvar i hålorna. För dem fanns det ej något
hopp. Även om Eldfolket icke kom tillbaka, måste
de i alla fall snart ha förgåtts. Det var ett dåligt
klimat därnere vid havet.
Vi begåvo oss söderut. I flera dagar färdades vi
utmed den stora sumpmarken, men vi vågade oss
aldrig dit in. En gång vände vi tillbaka åt väster,
gingo över en bergsträcka ocli kommo ner till kusten.
Men det var ingen lämplig plats för oss. Där fanns
inga träd. Ingenting annat än kala uddar, dånande
bränningar och starka vindar, som aldrig tycktes ha
någon ro. Vi vände tillbaka över bergen och drogo
åt öster och söder, tills vi åter träffade på den stora
sumpmarken.
Snart kommo vi till södra ändan därav, ocli vi
fortsatte åt söder och öster. Det var ett behagligt
land.- Luften var varm, och vi hade nu åter skog
omkring oss. Längre fram gingo vi över en sträcka
av låga kullar och befunno oss i en ännu rikare
skogstrakt. Ju längre vi avlägsnade oss från kusten, ju
156
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
