Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
familj drifvits därifrån, och hela hans världsliga
förmögenhet var beslagtagen — kunde han ändock
skrifva så här: »Jag är fallen i publikaners och
roffares händer, och de ha tagit ifrån mig allt. Än
se’n! Låt mig se mig omkring! De ha lämnat kvar
åt mig solen och månen, en älskande hustru, många
vänner, som beklaga mig, och några till reds att
hjälpa mig. Så vidt jag inte själf vill, förmå de ej
ta ifrån mig mitt glada ansikte, mitt muntra lynne
och mitt goda samvete. Jag kan ännu ata, dricka
och sofva; jag kan läsa och tänka. Och den, som
har så många och stora anledningar till glädje, måste
i sanning vara bra kär i sorgen och surmulenheten,
om han väljer att sätta sig ned på sin handfull
törnen».
Ehuru lynnets glädtighet mycket beror på det
medfödda temperamentet, kan det dock äfven inläras
och uppodlas, likt hvarje annan vana. Det fins alltid
två sidor, hvarifrån lifvet kan betraktas, allt efter
som vi själfva behaga — den ljusa sidan eller den
dystra. Vi kunna tvinga vår vilja att göra sitt val
och sålunda uppodla vanan att vara lyckliga, eller
tvärt om. Vi kunna uppmuntra oss att se tingen
från den ljusaste sidan i stället för den mörkaste;
och må vi, då vi se molnet, icke tillsluta ögat för
dess silfverkant.
Hvaraf kommer det sig, att män, sådana som
Luther, Franklin, Fryxell, John Ericsson åldrats i sin
rustning och kraftfullt fortsatt sitt arbete intill sista
stunden? Hufvudsakligen af deras lynnes jämnhet
och deras beständiga glädtighet. De ha uppfostrat
sig i en vana att kunna tåla, att icke lätt bli upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
