Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bakom sig. Han gick ovanligt lätt — hämden är ljuf
— den kan till och med gjuta spänstighet och kraft
i de mest vacklande ben. Per Hansson kände sig till
mods ungefär, som om han utfört ett storverk, och
han frossade redan vid tanken på huru alla människor
skulle spörja och undra hvem det var som gifvit
Linders hans rättvisa straff. Men han allena skulle
veta det, han allena skulle inte pinas af den stingande,
aldrig tillfredsställda nyfikenheten.
Han satte sig ned på en sten utmed landsvägen.
Han behöfde pusta ut efter den hastiga spatserturen
och på samma gång göra en liten öfverblick på det
som tilldragit sig. Han lutade hufvudet i händerna och
»grunnade» — fördjupande sig i själfkära betraktelser
ända tills hans ögon sakta föllo samman till sömn...
Någon ristade i honom — en gång — två —,
tre — fyra gånger. Han slog förvirrad upp ögonen.
Framför honom stod en i vid själ insvept kvinna,
som sade:
»Skall du inte gå hem nu, Per? Det är ju inte
likt någonting, att sitta kvar här midt i natten. Opp
med dig!»
Han stirrade och stirrade men lyckades ej med
sina sömniga ögon genomtränga skymningen så mycket,
att han kunde se hvem den talande var. Rösten hade
han visst hört förr, men kunde ej erinra sig när och
hvar. Besynnerligt.
Han hade iust en fråga på läpparna, då helt
plötsligt ett minne slog honom — tilldragelsen under
natten. — Ah — han hade naturligtvis varit sedd
af denna kvinna, som nu kom och störde honom i
hans ro. Nu hade hon antagligen för afsikt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
