Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ännu låg kvar i samma ställning. Han erfor
visserligen en känsla af beklämning då han ånyo nalkades
platsen för sitt dåd, men han bemannade sig dock
med mod och trädde fram. Det prasslade
hemlighetsfullt i småbuskarne utmed vägen. — »Skulle det
möjligen vara spöken», frågade han sig själf. »Åhnej»,
svarade han, »spöken komma inte fram en sådan här
månljus natt, det skall vara storm och höst och gnällande
låt genom luften, då sådant händer. Men i natt —
bah — månsken och vindstilla och tystnad rundt
omkring — åhnej. Det är grodorna, intet annat, som
äro vakna för att oroa mig.»
Han lutade sig öfver kvinnan och tyckte sig höra
något liknande en svag andning. Kanske lefde hon
ännu — så mycket bättre. Hon skulle nog i alla fall
tiga med hvad hon hört och sett. För öfrigt kunde
hon ju ingenting bevisa, så det var nog inte lönt hon
försökte komma med några påståenden, inte.
Men att hon låg så där stilla och tyst utan att
röra sig och med ansiktet borradt ned i sanden, det
bådade intet godt för honom — för hans framtida
samvetsro och frid.
Han måste undersöka saken.
Med ena handen tog han under kvinnans hufvud,
hvilket han lyftade upp från marken, hvarpå han med
andra handen lyckades gifva kroppen ett annat läge.
Törst nu kunde han se ansiktet af den fallna.
Han ryckte förskräckt till vid denna syn.
Det liknade — men nej, det kunde dock inte
vara möjligt. Han kunde för resten inte i den rådande
halfskymningen helt urskilja dragen. Men likheten
var i alla fall stor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
