Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
upp ögonen och såg sig förvånad omkring. Han sade
några förklarande ord, och bad henne på samma gång
om förlåtelse, för det lidande han tillfogat henne.
Om några dagar hade hon i det närmaste
återhämtat sig från misshandeln, och inom kort var allt
sig likt i huset.
Dock inte allt. Per Hansson hade blifvit mera
tänkande och allvarsam än förut. Det hände ofta
nog, att han satt långa stunder, försänkt i grubblerier,
alldeles som hade han något inveckladt problem att
lösa. En dag, sedan han ovanligt länge setat med
hufvudet hvilande i händerna, reste han sig plötsliga
i hela sin längd, strök bort en hårtofs ur pannan och
sade till hustrun:
»Vet du mor, jag har många gånger tyckt, att
lifvet är en underlig skola, så till sägandes. Man får
alltid lära något, som man förut ej kommit sig för
att tänka på. Till exempel den där natten... ja du
förstår nog att jag lärde något då.»
Hustrun såg förundrad upp från sitt arbete. Hon
hade aldrig förut hört mannen tala på detta sätt, och
inte förstod hon heller rätt, hvad han menade, men
så mycket förstod hon dock, att han hade rätt i hvad
han sade. Och hon nickade instämmande.
Per fortsatte i en sorts monologisk ton, mera för
sig själf än för hustrun:
»Men man får mycken aga i lifvets skola. Man
har skarpa rottingar där till sitt förfogande. Stundom
får man bruka dem själf, och då gör man det äfven
alldeles som vore man nyfiken efter att lära känna,
hur det smakar. Men då man en gång kännt svedan,
kallar man agan förbannelse — och kanske har man rätt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
