Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mannaår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke skulle hafva något als att säga i de vigtigaste
angelägenheterna, t. ex. i slaffrågan.
Med hvilken skamlös fräckhet slafegarne redan då gingo till
väga för att regera landet efter sitt sinne och vid lägligt tillfälle
upplösa unionsregeringen må följande faktum bevisa.
Under Van Burens presidentskap (1838), hvilken president
var ett slafhandlarnes kreatur, ville de absolut herska öfver
unionen. Denne president förklarade, att han skulle inlägga sitt
veto mot hvarje förslag, som ginge ut på slafvarnes i distriktet
Columbia emancipation, emedan detta »vore emot sydstaternas
önskan». När nu en viss Stave höll ett eldigt tal emot slafveriet,
drogo sig samtlige representanter från sydstaterna till baka, och
Rhet från Sydcarolina föreslog: »att förklara unionen för upplöst».
Altså ville slafhandlarne redan då blott i följd af ett tal
sönderslita statsförbundet för att alldeles obehindradt kunna
husera i sina territorier såsom oinskränkta tyranner.
Och hvarigenom aflägsnades denna kris? Genom eftergift
från nordstaternas sida. Så genomförde sydstaterna det alldeles
oerhörda, knapt troliga beslutet: att alla petitioner och papper
till kongressen, hvilka rörde slafveriet, als icke skulle uppläsas,
utan blott framläggas på husets bord.
Detla var ett fräckt kränkande af författningen, hvilken
garanterar petitionsrätten, och något sådant har säkerligen aldrig
förekommit i någon absolut monarkisk stat. Dylika och ännu
svårare författningsbrott hafva slafegarne upprepade gånger låtit
komma sig till last genom slafstaternas olagliga förökande.
Johnson, såsom ombudsman för och invånare i en af
sydstaterna, visste att vid dessa debatter och strider intaga en klok
hållning, att så väl vän som fiende måste akta honom. Han var
visserligen ingen absolut motståndare till slafveriet, men ville
icke hafva det samma utsträckt längre, och framför alt ville han
hålla unionens och författningens integritet okränkt.
I följd af denna ställning och emedan han var vald
hufvudsakligen af de icke slafegande, af det lilla borgarståndet, hvilket
öfverensstämde med honom, bibehöll han fortfarande sina
valmäns förtroende. Så förblef han tio år ledamot af kongressen,
till dess 1853 ett annat ämbetes förvaltning anförtroddes honom.
Innan jag vidare fullföljer hans lefnads gång, vill jag först gifva
en liten karaktäristik af de båda hufvudpartierna och deras
strider i nord- och sydstaterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
