Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Menniskans skapelse och det asiatiska vattenflödet (syndafloden).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller att fatta det algebraiska begreppet af negativa
qvantiteter, det tillhör menniskan allena.
Vidare tillhör det menniskans väsende att uttrycka och
förstå sådana tankar som dessa:
Jag stod på hafvets strand en stjernströdd natt allen,
Ej segel syntes: djup stod himmelen och ren;
Långt bortom denna verld min tankes öga såg:
Naturen hörde jag i vind och vågors brus
Ett spörjsmål ställa fram, som ett förvirradt sus,
Till stjernorna, till hafvets våg.
De gyldne stjernor då, dem ingen räknat har,
De sade, sänkande sin strålekrona klar,
Med röst än hög än låg, med sammanstämda ljud;
Och böljorna de blå, som aldrig tvång ha rönt,
De sade, sänkande sitt hufvud, skumbekrönt:
»Det Herren är, är Herren Gud!»[1]
Sådana verk som La Mécanique céleste af Laplace, och
Les Orientales af Victor Hugo, äro frukter af
abstraktionsgåfvan och förnuftet.
År 1800 förde man till läkaren Pinel en halfvild varelse,
som lefde i skogarne, klättrade i träden, sof på vissnade löf
och flydde vid menniskors annalkande. Han hade blifvit
uppfångad af några jägare, saknade talförmåga och förstånd: man
kallade honom den lilla vilden frän Aveyron. De lärde i
Paris hade länge olika meningar rörande denna besynnerliga
varelses natur. Var det en apa? Eller en vild menniska?
Doktor Itard, som utgifvit en intressant berättelse om
vilden från Aveyron, yttrar sig deri på följande sätt:
»Han gick stundom ensam ned i de döfstummas trädgård och satte
sig vid dammen; hans vaggande rörelse med kroppen upphörde
småningom och öfvergick till fullkomlig stillhet; hans gestalt antog derefter ett
afgjordt uttryck af sorgbundet drömmeri; så kunde han sitta i flera
timmar, uppmärksamt betraktande vattenytan, hvarpå han gång efter annan
kastade smulor af vissnade blad!... Då månen under klara nätter kastade
sina lysande strålar in i hans kammare, underlät han sällan att stiga upp
och ställa sig vid fönstret, der han sedan förblef en del af natten,
stående orörlig, med sträckt hals och ögonen rigtade på det månbelysta
landskapet, försjunken i ett slags stilla hänryckning!...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
