Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Menniskans skapelse och det asiatiska vattenflödet (syndafloden).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi äro således, såsom läsaren ser, långt ifrån att dela de
naturforskares åsigt, hvilka föreställa sig menniskan vid hennes
första uppträdande på jorden såsom ett slags apa med
förskräckliga anletsdrag, luden kropp, beboende hålor, likasom
björnar och lejon, samt delaktig af dessa vilda djurs råa
naturdrifter. Utan tvifvel har menniskan i sitt urtillstånd
genomlefvat ett tidehvarf, hvarunder hon måste kämpa för lifvet
med vilda djur och sjelf lefva som vilde i de skogar eller på
de fält, der Försynen gaf henne sin plats. Men denna
uppfostringsperiod kan icke hafva varit långvarig, utan menniskan,
som är en i hög grad sällskaplig varelse, har snart i bildandet
af samhällen, lifvade af gemensamma behof och sammanhållna
af gemensamma intressen, upptäckt medlet att kufva djuren,
triumfera öfver elementerna, skydda sig mot de otaliga faror,
hvaraf hon hotades, och under sitt välde lägga alla andra
varelser på jorden.
»De första menniskorna, säger Buffon, hvilka voro vittnen till
förfärliga och talrika jordbäfningar, hvilka endast hade bergen till fristäder
mot öfversvämningar, hvilka ofta af vulkanernas eld förjagades från dessa
samma fristäder, bäfvande på en jord, som bäfvade under deras fötter,
nakna och utsatta för alla elementernas angrepp, offer för vilddjurens
raseri, hvilkas sjelfskrifna byte de voro; skulle icke de, alla lika
genomträngda af fruktan för samma faror, alla lika drifna af behofvet, hafva
sökt att sluta sig tillsammans, i första hand för att kunna försvara sig
genom sitt större antal, sedan äfven för att bistå hvarandra i att förskaffa
sig bostäder och vapen? De började med att i form af yxor hvässa hårda
flintstenar, dessa åskviggar, hvilka man trott vara fallna ur molnen och
alstrade af åskan, men hvilka i sjelfva verket icke äro annat än de äldsta
minnesmärkena af menniskans konstfärdighet i det rena naturtillståndet;
hon lärde sig snart framlocka eld ur dessa samma stenar, genom att slå
dem mot hvarandra, eller ock hemtade hon den från vulkanernas lågor
eller från deras glödande lavaströmmar, för att rödja rum åt sig genom
skogar och snår; ty endast med detta mäktiga elements tillhjelp har hon
rensat och uppröjt de ställen, som hon ville bebo; med stenyxan har hon
fällt träden, format virket och deraf förfärdigat sina vapen och först
nödvändiga verktyg. Sedan dessa första menniskor förskaffat sig klubbor och
andra tunga försvarsvapen, månne de icke der näst uppfunnit medel att
göra sig lättare anfallsvapen, hvarmed de på afstånd kunde nå en hjort?
En sena, aloë-fibrer eller bastet af ett träd tjenade dem till sträng,
hvarmed de begge ändarne af en spänstig gren förenades till en båge; de
hvässade några flintspånor för att tjena till spets på pilen; snart måste
de hafva haft nät, timmerflottor eller kanoter, samt nöjde sig härmed så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
