Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
stundom var någonting alldeles specifikt han åtrådde,
till exempel en hälsning, och då för intet pris ville
mottaga mera, därför att detta var det skönaste hos
föremålet i fråga. Genom sin andliga överlägsenhet
har han förstått att fresta den unga flickan, att draga
henne till sig, utan att bry sig om att i strängaste
mening äga henne. Han har förstått, kan jag
föreställa mig, att bringa den unga flickan ända därhän,
att han var säker på att hon skulle offra allt. När
saken hade kommit så långt, då bröt han av, utan
att det från hans sida hade skett det minsta
närmande, utan att det hade fallit ett ord om kärlek,
för att icke säga en förklaring, ett löfte. Och dock
var det skett, och den olyckliga behöll medvetandet
därom dubbelt bittert, därför att hon icke hade det
minsta att åberopa sig på, därför att hon beständigt
måste utgöra ett byte för en fasansvärd häxdans av
de mest växlande stämningar, i det hon än gjorde
sig själv förebråelser och förlät honom, än gjorde
honom förebråelser och nu, då förhållandet endast
i oegentlig mening hade ägt verklighet, ständigt
måste kämpa med tvivelsmål om icke det hela var
en inbillning. Åt ingen kunde hon anförtro sig;
ty hon hade egentligen ingenting att anförtro. När
man har drömt, kan man berätta sin dröm för andra,
men det hon hade att berätta var ju ingen dröm, det
var verklighet, och likväl, så snart hon ville
omtala det för en annan, lätta sitt bekymrade sinne, så
var det ingenting. Det kände hon mycket väl själv.
Ingen människa kunde gripa tag däri, knappast hon
själv, och dock vilade det på henne likt en
beklämmande tyngd. Dylika offer voro därför av en
alldeles säregen natur. Det var icke olyckliga unga
flickor, vilka, av samhället verkligen eller endast
i sin egen inbillning förskjutna, grämde sig sunt
och starkt och, när hjärtat så blev för fullt, gåvo det
luft i hat eller förlåtelse. Ingen synbar förändring
hade försiggått med dem; de levde som förut i sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
