Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
83
Mitt förhållande till Cordelia börjar taga en
dramatisk vändning. Något måste ske, vad det så
än må vara, blott iakttagande kan jag icke längre
förhålla mig, utan att låta ögonblicket gå förbi.
Överraskas måste hon, det är nödvändigt. Men när man
skall överraska henne, måste man vara på sin vakt.
Det som i vanliga fall skulle överraska, det skulle
måhända icke verka så på henne. Hon måste
egentligen överraskas så, att vad som i första
ögonblicket så gott som utgör grunden till hennes
överraskning, det är att det sker någonting helt vanligt.
Successivt måste det visa sig, att det likväl implicite
låg någonting överraskande däri. Detta är också
beständigt lagen för det intressanta, och detta
återigen lagen för allt mitt görande och låtande med
avseende på Cordelia. När man endast förstår att
överraska, har man alltid vunnet spel; man
suspenderar ett ögonblick sin motspelerskas energi, gör
det omöjligt för henne att handla, och detta
oberoende på huruvida man använder det ovanliga eller
det vanliga som medel. Med en viss självbelåtenhet
erinrar jag mig ännu ett dumdristigt försök mot en
dam av ganska förnäm familj. ’ Förgäves hade jag
under någon tid i hemlighet smugit omkring henne
för att finna en intressant situation; då möter jag
henne en middag på gatan. Jag var säker på att hon
icke kände mig eller visste, att jag hörde hemma
här i staden. Hon gick ensam. Jag smög mig förbi
henne, så att jag kom i tillfälle att möta henne ansikte
mot ansikte. Jag gick ur vägen för henne, hon
behöll de jämna stenarna. Just i detta nu kastar jag
en vemodig blick på henne, jag tror nästan till och
med, att jag hade en tår i ögat. Jag lyfte på min
hatt. Hon stannade. Med rörd stämma och
drömmande blick sade jag: Vredgas icke, nådiga fröken,
likheten mellan era drag och ett väsen, som jag av
hela min själ älskar, men som lever fjärran från
mig, är så påfallande, att ni måste tillgiva mig mitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
