Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tiden 1718—1810 - Tvister om förlagsrätten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på Gullivers resors omtryckande til Herr Johan Laur. Horrn
i Westerås at dem å ny o på sitt förlag omtrycka låta, om
han så godt finner, då bemelte Hr. Horrn wid samma tid
äfwen kiöpte kopparplåtarne til Gullivers resor af min sal. man;
altså lemnas Herr Horrn detta till bewis, det han äger fri
disposition om Gullivers resors omtryckande på sitt förlag,
som bilägges. Stockholm d. 9 April 1772.
Anna Margareta Mommas Enka.»
(R. A. Kanslikoll. Ink. Skriv. E. XIII, 13.)
Men i flera fall kunde förlagsrätten vara tvistig. Så hade
Hesselberg förlagt en översättning, gjord av kyrkoherden
Wassenius, av Rambachs Passionsbetraktelser, och då denna
upplaga slutsålts, hade han utgivit en ny. Men innan denna
gått ut ur bokhandeln, trycktes en tredje av Stolpe, som av
Wassenius tyckes hava förvärvat sig denna rätt. Naturligtvis
klagade Hesselberg hos kanslikollegiet och kom därvid in på
en ganska intressant principfråga: »Det lärer» — skrev han
— »wara satt utom alt twifwel, at en öfwersättare, hwilken
utan at ingå i förlaget, endast arbetar emot et öfwerenskommet
arfwode, aldrig kan anses såsom fri disponent af det
öfwer-satta arbetet, en rättighet, som endast tilkommer förläggaren,
hwilken, då han wågat en möjelig förlust, äfwen ensam bör
få widtaga de steg, som leda til des fördel och således ensam
äga at göra nya uplagor, enär han då finner nödigt. Herr
Kyrkoherden Wassenius har wid tryckandet af i fråga
wa-rande Bok ej nedlagt minsta förlag, utan derwid endast
up-fört sig såsom öfwersättare och derföre njutit tilräckelig
betalning. Således sjelf blottstäld på al disposition öfwer
arbetets widare upläggande har han hwarken kunnat eller bordt
som det förljudes antingen directe eller indirecte uplåta den
til någon såsom endast mig tilhörig.»
Innan kanslikollegiet hunnit knäcka denna casus, hade
emellertid de båda tvistande ingått förlikning. Den 11 okt. 1782
utfärdade nämligen Hesselberg en så lydande förklaring:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
