Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tiden 1718—1810 - Lars Salvius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kast, skulle nu börja mästra deras giöromål och tala om
nitidare tryck. Jag, som hwarken hade Postulerat eller en
gång warit cornut, skulle nu understå mig att taga bort en
Enka, den de tyckte sig äga rättighet till, som tiente för
gesäller på wercket. Hwarföre de ock giorde en upresning
i huset, medan jag friade, så att jag nödsakades bruka alfware
och låta sättia hufwudmännerna i fängelse.» Särskilt
förbittrade voro de utländska bokförarna, som hittills haft
monopol på att här sälja all utländsk litteratur, då Salvius
nu började att i sin boklåda också handla med dylik. Den
litteratur, som De införskrivit, hade varit både skadlig och
onyttig. »Man kan till bewis häraf allenast taga
Kiese-wetters sist utgifne Catalogue till prof. Mån tro hälften
deribland kan säyas wara reela och oumbärliga böcker?
Men detta må herr Censor swara på.» För att skada mig
hava de därför utlagt åtskilliga minor. »Jag har för ett
halft år sedan fått förnimma en sådan anläggning, då en
Bokförare i Holland blifwit inrådd att lägga upp alla wår store
Linnæi arbeten, hwilket kåstade mig anseenligt att kunna
förhindra.» översättningar kunna väl ej förekommas, »men
att de sedan skola fritt föras in och sälljas till den första
förläggarns undertryck, synes wara nog swårt, om icke
al-deles obilligt, hälst när intention derwid är nog begripelig».
Största hindret hade en förläggare dock av bokbindarna,
och därefter går Salvius utförligt in på detta ämne, delvis
med samma ord, som han använt i sina inlagor.
Såsom de flesta idérika, handlingskraftiga naturer var
även Salvius tämligen hänsynslös samt hade lätt att råka i
gräl med sina kolleger, och hans tvist med styvsonen, den yngre
Horrn, är ej vidare sympatisk. Han var även kanske väl
medveten om sina förtjänster. Men han hade rätt att känna
sig stolt. Ty då han 1773 slutade sina dagar, hade, tack
vare honom, den svenska bokmarknaden en helt annan
karaktär, än då han trettio år förut börjat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
