Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Målarekonsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
272 Mälaretonften.
Det tredje momentet är färgläggningen. Teckning och
schattering äro blott momentet, som i färgen skola uppgäz de
ärv icke mera egentlig plastik och icke ännu mäleri. Färgen för-
utsätter dem och upphäfwer dem, sä att de icke mera bestå för
sig och icke som sådana warseblifwas. Men fjelf kan färgen
icke undwara dem och kan icke som dessa bäda isolera sig; utan
teckning och utan schattering gifwes ingen färgläggning. Som
ofwan nämndes, uppträda här äter alla de wid schatteringen
omnämnda momenter, men såsom wäsentligt nya. Liksom
det i naturen är tillfälligt, om ett föremåls inre betydelse
sammanstämmer med deß belysning, fä står äfwen ofta ett
föremåls färg i motsägelse med föremålets inre natur, o
detta gäller bäde de kemiska och de fysiska färgerna. Detta har
konstnären att ändra. Widare wisar all naturfärg i deß
omedelbara naturfriskhet en bjerthet och pä samma gäng en
orenhet och obestämdhet, som konsten hwarken kan eller får ef-
terhärma; äfwenledes är i naturen färgen ofta störd, sä att
man får läsa naturens rena intention emellan raderna. Det
material, bwarmed konsten etterhärmar förebildens färg, lider
likaledes af bjerthet och obestämdhet. Uppgiften är dä att för-
taga naturräheten i materialet och pä samma gäng öfwerwinna
det hjerta, obestämda och störande i naturförebilden. Färgmas
terialet stä dock i ljuskraft alltid-efter för natursärgen. Af
allt detta följer dä, att i konsten mycket mäste nödwändigt sy-
nas annorlunda än i naturen, att mycket icke kan och icke skall
efterhärmas, och att allt mäste i någon män förändras. Huru
detta sker skola wi nu undersöka. För det första har konsten att
tillse följande: färgen bör wara sann, bestämd och warngrunds «
färgerna böra wara representerade, hwilket icke hindrar, att en
kan herska som hufwudfärgz det hela måste bilda pä ett eller an-
nat sätt en harmonisk sammanställning af färger, hwarwid obe-
räkneliga sammanställningar äro möjliga; lokalfärgerna fä icke
splittras i isolerade kladdar, utan träda samman i klara massor
till underordnade harmoniska enheter, sä att om t. ex. det gröna
«
herskar uti ett skogsparti r en tafla, fordrar ögat idenna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
