Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förnamn - Johannes, Johan, Joga(r), Jan, Janne, Jon, John, Jöns, Jösse, Jusse, Jutte, Jödde, Juck, Jens, Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 84 —
polisen. Som älskar dessa sportens gökar. Och är
ordet nu af den bildadt, analogt med Figaros
»grilljanne» och polisens eget ’lilljanne’.» Figaro 1894,
nr 19, s. 2. »Det polis- och
allmännaåklagare-upp-funna-Figaro-skänkta ordet »trilljanne» har redan
eröfrat hela Sverige, flugit fortare än trilljannarne sjelfva,
och, mera bevingadt, blifvit mera älskadt.» Därs.
1894, nr 24, s. i. Allers Familj-journal 1901, s. 248.
Ordet, som verkligen torde vara kändt i hela Sverige,
har dock hufvudsakligen vunnit burskap i städerna,
också bland de ’bildade’, ej så mycket bland den
egentliga allmogen.
Träng-Janne. Trängsoldat. Sthm (Gr). Jfr Bond-Jänne.
Jon.
Namn på det mytiska väsen, som enligt
folkföreställningen tänkts framkalla sömnigheten och sömnen.
»Lägg nu örat til med tron,
Hwilken som har lust at höra
Hwad jag haft i natt att giöra
Med then lilla Gubben Jon.»
Runius, Dudaim 2: 182 (c. 1710).
»Deremot ha vi den gåfva,
At nöjsamt dyrka Fader Jon.»
Dalin, Vitt. VIII. 1: 415 (1747).
Jfr Ihre, Svenskt dialectlexicon 81 (1766), där det
säges, att Jon i sörmländskan betecknar sömnen. Så
ännu i vissa bygder: N. Boh. (Spn), Sörbygden (Nilen
64), Vgl. (Belfr.), Onsjö och Frosta h. i Skå. (Np),
Skytts h. i Skå. (Hein.).
Se vidare under Jon Blund.
Jon förekommer ej sällan som stående, exempelvis
valdt namn. Så i den kända, från en riddarvisa (se
Bergström och Höijer, Svenska folkvisor 1: 238—241,
2: 195; jfr Olrik, Danske Ridderviser 2: 52—65) stam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
