der en gynnad eller missäktad tillgifvenhét sökt hinna sitt syftemål; och slutligen (N:o 46) teckningar af förförelser och snaror utlagde för unga tarnor, samt (N:o 61) af den magt skönheten och sången utöfvat Andra delen upptager dikter om skeppsbrott (N:o 66), död och förgifningar (N:o 71), visor af blandadt innehåll (N:o 95), samt om förtrollningar, hafsfruar, neckar och bergstroll (N:o 133). — Det ligger i sakens natur, att öfvergångarne och gränsorna emellan dessa olika qväden ej äro eller kunna vara skarpt afskilda; de hafva ofta så mycken öfverensstämmelse med hvarandra, stundom står början, stundom upplösningen så nära tvenne slag af de öfriga sångerna, att endast ett närmande till ordnad uppställning varit möjligt. Den aktningsvärde recensenten af Svenska Fornsånger, Del. I (uti Litteratur Föreningens Tidning, 1835, N:o 1), har yttrat, det benämningen Romans, bordt utbytas mot det inhemska namnet Riddarevisa. Ingen hade helre än utgifv. velat befria vårt sköna modersmål från åtminstone en fremmande fläck; men äfven om han erinrat sig det Svenska ordet och den föreslagna indelningen, hade han dock ej kunnat begagna dem, emedan de icke läto förena sig med den plan han vid tryckningen önskade följa. De uppteckningar efter muntlig tradition, hvilka legat till grund för största delen af denna samling, hafva, enligt den aktningsvärde ägarens förordnande, blifvit lemnade till Kongl. Bibliotheket i Stockholm, att förvaras till framtida forskares begagnande. De innehålla en mängd varianter af stort värde; men hvilka stått så nära motsvarande dikter, redan