lärdoms prof årligen utgå. Språk, vetenskap och skaldekonst vinna i allmänhet föga på de utkommande öfversättningarne af ett kapitel ur Thucydides, Livius och Tacitus, eller en sång ur: Pindarus, Horatius och Ovidius. Deremot om den, under vissa årstider, i landsorterna vistande akademiska ungdomen, hvar i sin hemort antecknade fornsägner, minnesmärken, historiska traditioner, folkbruk och seder, ordspråk, gåtor, folkvisor, lekar och provins-ord, m. m. och dessa ehuru spridda samlingar, blefvo genom dissertationerna förvarade, skulle deraf småningom uppstå en nationel skatt af oberäkneligt värde. Huru litet är ännu ej gjordt för kunskapen om våra folkdialekter, och till deras noggranna kännedom erfordras flere nitiske personers förenade bemödanden. Högst få samlingar af detta syfte hafva hittills utkommit; men genom den föreslagna åtgärden kunde dervid uträttas oändligen mycket. Den otaliga mängd varianter till våra folkvisor, hvilka numera förvaras uti kongl. bibliotheket i Stockholm, förtjenade i hög grad att offentliggöras, jemte det stora antalet otryckta melodier som åtföljer dem. — Utgifv. är öfvertygad, att blott en anvisning, om ett så rikt fält, skall vara tillräcklig att väcka en ädel täflan hos fäderneslandets unga och friska sinnen, och slutar sin anmälan om denna del af Svenska Fornsånger med den varma önskan, att han ieke måtte hafva missråknat sig på fosterlandets Svenska söner. * </chapter>