92. Herr Mårten.

Aftryckt ur Kongl. Bibliothekets i Stockholm bandskrift MS. — Denna sång bär en omisskännelig pregel af hög ålder, och de rådande folksbegrepp den framställer, ger densamma ett stort värde. Det utgjorde en från Nordens forntid lånad tro, att om någon frånvarande anförvandt blef mördad, så skulle hans hemma qvarlemnade rustning, svärd eller skor befinnas öfverdragne eller fylde med blod. Likaså oroades de aflidnes själar af den orättvisa de i lifvet begått, till dess den förorättade blifvit godtgjord eller blidkad. Herr Mårten synes hafva svikeligen tillskansat sig någon del af en annans jordegendom, och denna bandling stör hans lugn i grafven, så länge hans olagliga tilltag ej är ersatt, Själamessorna gåfvo slutligen den yttersta friden. — På Danska finnes en likartad sång, Herr Morten af Fogelsang, hos Nyerup, I, 215. * <poem>1. Däth var intet långe, Men däth var i gåhr, Däth spörje hoffmän och knechter, Herr Mårten var lagd på båhr. Så döder rijder Mårten igenom fouglesångh!</poem> <poem>2. Däth var Waldemar Skytte, Han rijder i rosenlund, Mötte honom Herr Mårten, I dän samma stund. Så döder rijder Mårten igenom fouglesång!</poem>