<poem>9.
Så skaer han den bråden vhr sit bröst,
Och kaster så högt vp i qviste,
Så ynckelig <footnote> gieller den hööken dervidh.</footnote> gielde den ville höök,
At han den så skulle mista.</poem>
<poem>10.
Höken <footnote>Höken han.</footnote> togh den blödande bråå<footnote>brådh.</footnote>,
Och satte sig på en tufva,
När han hade ätit den bråden vp,
<footnote>Så var han en.</footnote> Var han [
en] stoltz jungfruga,</poem>
<poem>11.
”Hören J min skiöne jungfru,
<footnote>Hvj ville J migh så svijka.</footnote>Jagh vndrar J ville migh svike,
”Vj<footnote>Som.</footnote> äre begge af kongligt blodh,
”Och<footnote>Vij äre.</footnote> väl hvars annars lijke?” —</poem>
<poem>12.
”Jagh satt uti min eigen buhr,
”Och lade däth guldet i fålle,
”Jhn då kom min styffmoder,
”Hon mig den skaden vålde.”</poem>
<poem>13.
”Hoon skapte migh i en villande hind,
”Och badh migh åth skogen löpa,
”Och alla mina möijer i vlfver grå,
”Som migh skulle dageligh föösa.”</poem>
<poem>14.
Så tage dhe hvarandre j fambn,
Medh begges deres godhe villje:
”Den är icke född eller födas kan,
”Som oss både<footnote>nu.</footnote> skall åthskillja.”
<tab>Medan svenen må vänaste vinna!</poem>
*
