<poem>52. Nu hafver Tioj en enda fått, Som Kasandra hon hafver om honom spått.</poem> <poem>53. Icke hjelper högmod eller öfvervåld, Man blifver derföre så illa såld.</poem> <poem>54. Så blef Troja, Paris och Priamus, Den starke Hektör och Trojæ lust.</poem> <poem>56. Gud unne oss alla sin helga andes nåd, Och bevare oss ifrån öfverdåd. Väll upp rosor, öm J ville Paris följa!</poem> * Anmärkningar. Ryktet om det Trojanska kriget hade, mera än någon annan händelse, spridt sig till de gamla folkslagen, och de flesta af dem härledde sitt ursprung från denna tidpunkt. Eddans äldsta sång, Völuspá, innehåller redan vinkar om Asarne på Idavallen; Sturlesons Edda nämner, i Företalet, om Asgård, ”den vi kalla Troja,” och det Isländska Langfedgatalet leder Odens ätt från Trojas konungar. Den fornåldriga nordiska litteraturen äger tvenne berättelser, Trojamanna och Hektors Saga, som beskrifva den namnkunniga händelsen; ett bevis på dess stora rykte och allmänlighet. Se vidare: Nyerup, Almindelig Morskabslæesning i Danmark og Morge, s. 32-39. Mörde, i st. f. mördade. B. Menelaus får uti handskriften öfver allt namn af Menellafus och Menelafus; Paris benämnes ofta Parist, och Laokoon kallas Laoken. *