En ört växer i de gårdar, Heter Förgät-ej-min, Hvilken den ädle ört vårdar, Hon gör god ögon skin. 4. En ört växer i de änger, Den kallas Wohlgemnth, Den bruka de sköne jungfruger, Så ock andre örter god. De hvite och de röde rosor, Håller man i stor ära. Penningar kan man deraf lösa, Sköne kransar deraf att göra. 5. Den örten ju länger, ju kärare Mig alltid varit har, Hvem kan mig den förvägra, Hon växer dock uppenbar. Jag hafver det väl förnummit, Hvad denna ört förmår, Och hennes dygd befunnit, Der hon beskrifven star. 6. Om morgonen i den daggen, Gå de junfruger ut att bese, Hvar de sköne blommor månde stå, Och i deras hjerta le. Sköne kransar de deraf bereda, Och skänka deras gode vän, De hafva hvarannan väl i minne, Du tarf ej fråga hvem.