Kärngen tog sin skabbiga get, Hon månde fast efter mig gnida. 6. När jag kom till bispen fram, Klaga’ jag min nöd; Kärngen stod der bredevicf, Hvart ord sa’ hon jag ljög. 7. Bispen tog sin stora bok, Skulle öfver oss läsa; Kärngen tog sin krycka i hand, Slog bispen öfver näsa. 8. Tog jag mig en liten båt, Segla’ öfver sundet; Kärngen tog sitt baketråg, Segla’ sammalunda. 9. Tog jag mig ett litet skepp, Segla’ öfver hafvet; Kärngen tog sitt grynesåll, Segla’ sig i qvafvet. 10. Gick jag mig på högsta berg, Jag skratta’ och jag log; Kärngen låg i hafsens djup, Hon bet der och hon svor. 11. Gick jag mig till närmsta by, Häls’de på Knut min granne; Kom der ut en gammal kärng, Jag räds det var densamma. Aldrig fick jag goder ro för käringen!