B. Samma melodi. 1. Jag gick mig ut om en aftonstund, Och tänkte min ängslan förstöra, Så kom jag ut i den gröna lund, Dit lyckan mig månde föra. Der dansa flickor till ett stort tal, De dansa och höl lo sig glada; Men en var fager och en var skön, Till hvilken tycket månde falla. 2. Jag tänkte i mitt hjerta så: "Om hon min nu kunde blifva, "Med ack hvad glädje kund* jag då, ”Hos dig båd’ dö och lefva!” — Hon räckte mig sin snöhvita hand, Till jorden jag mig nederböjde, Jag tänkte mig bli en adelsman, Men hon svara att hon litet dröjde. 3. Och fägna mig allt med sitt ord: "Betagit hafver du mitt hjerta, "Som fröjd uti den ljufva skog, ”Förutan sorg och smärta.” På hufvuT bär hon den gröna krans, Med guld och band, som hon binder: ”Kom, skynda fort med denna dans! "B.ätt nu väl solen upprinner!” 4. (Fruntimret återgår till ringen). Men ack, ack! jag arme man, Min vän har redan från mig sprungit;