Du har gjort mitt hjerta gladt, Som förr har varit bedröfvadt; Du skall få sofva på min arm i natt, Som du är vaner att göra. 2. (Under oradansandet visar den uppbjudne alla tecken till ovilja, och söker slita sig lös från den uppbjudande, hvilken håller henne (honom) qvar. — Sedan ofvanstående vers är afsjungen, svarar den uppbjudne): (Melodien, såsom i nästfölj. variant). Nå nå, frimodige gosse, (du vackra flicka), På den tid jag höll dig kär! En gång, men aldrig mer, (Sliter sig lös). Gud ske lof, jag slapp dig väl! Statt, statt sur och tvär, Rätt så länge, som du vill! Nu skall du få se på, Hvar som vännen månde stå! 3. (Den sednast uppbjudne bjuder nu upp, och den förskjutne återgår inom ringen). Nå, här är vännen den bästa, Som jag mig månde fästa! Du är min ros och min lilja, Ingen skall oss åtskilja, Förr’n döden, som gör öden Hafver vunnit sin vilja! Låt oss lustiga vara, Låta sorgerna fara! m. m. (Paret förnyar leken, såsom ofvan står).