Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilken i sina "Göthiska Monumenter" (Sthlm, 1794) började
offentliggöra Hilfelings teckningar från Bohuslän.[1]
Det är dock egentligen Nils Henrik Sjöborg, professor i historia vid
universitetet i Lund, som har förtjensten af att, vid början af detta
århundrade, hafva ånyo väckt en allmännare uppmärksamhet på våra
fornlemningar och bildat en arkeologisk skola.
År 1797 utgaf han sin "Inledning till kännedom af fäderneslandets
antiqviteter" (med 26 figurer på 5 plancher). Efter en öfversigt af
fornforskningens historia i Sverige och af några åtgärder för denna
vetenskap i andra länder, söker han först redogöra för fornkännedomens
ändamål och nytta. Derefter behandlar han hvar för sig de åtta klasser,
i hvilka de nordiska antiqviteterna af honom indelas. Den första
innehåller gamla handlingar; den andra runor och öfriga inskrifter; den
tredje hällristningar och andra bilder; den fjerde ruiner; den femte
brakteater, mynt och medaljer; den sjette verktyg, vapen och smycken;
den sjunde högar, offerlundar och offerkällor; och den åttonde
stensättningar. Man ser häraf, att Sjöborg ej sökte att indela
fornlemningarna efter de olika tider, till hvilka de höra, utan blandade
tillsammans föremål från de mest skilda tider, om de blott hade tjenat till
samma ändamål. Att fornsakerna af sten höra till en förhistorisk tid
hade han ej funnit. Han ansåg (sid. 204) det vara "afgjordt, att
slipade viggar både af flinta och annan sten varit helgade verktyg i
templen eller på andra offerställen; men om de blifvit nyttjade såsom
yxor vid kreaturens slagtande, eller blifvit med smörjelse bestrukne och
dyrkade såsom små afgudar, eller blott ansedde såsom heliga tecken
till Thors hammare Mjölner m. m., derom äro vi alldeles okunnige."
De flesta viggar tyckas hafva varit fästade i ett skaft, "och någre
som ej äro af flinta hafva ett hål, deruti skaftet sutit; desse tyckas
snarare hafva varit brukade såsom stridsyxor, och om templens
helgedomar äfven i striden nyttjades till vapen, vore det så mycket mindre
underligt, som hela Odens gudalära var krigisk." Om flintknifvarne
säger han, att det är svårt att afgöra, antingen de varit "nyttjade till
offerknifvar, till bordsknifvar eller till små svärd och dolkar." I afseende
på frågan om stensakerna är Sjöborg sålunda, märkvärdigt nog, år 1797
längre ifrån den rätta förklaringen än Stobæus vid samma universitet
sextio år förut varit. – Deremot torde följande yttrande i Sjöborgs
"Inledning" (sid. 206) förtjena uppmärksamhet: "Af försvarsvapen märkes
isynnerhet svärdet, som i de äldsta tider var af en slags
kopparblandning; och var det naturligt, att man, förr än jernet uppfanns, skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
