Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den nyväckta kärleken till forntidens minnen visade sig äfven i
de många samlingar af svenska fornsaker, som vid denna tid anlades,
och af hvilka flere snart blefvo ganska betydliga.[1]
År 1828 utkom en ny förordning om landets fornminnen och deras
beskyddande, hvilken nyligen (1867) blifvit åter upplifvad och i vissa
delar förändrad.
På 1830-talet ådrog sig den s. k. Runamo-inskriften i Blekinge stort
uppseende. Saxo omtalar den, och redan på 1100-talet skickade konung
Waldemar I i Danmark flere runkunnige dit för att tolka runorna; men
de måste återvända med oförrättadt ärende. År 1833 sände
Videnskabernes Selskab i Köpenhamn en komité till Runamo för att lösa
frågan. Komitén, som bestod af tre utmärkte vetenskapsmän, Molbeck,
Finn Magnusen och Forchhammer, ansåg, att det verkligen var en
runinskrift, inhuggen i en i granithällen befintlig gång af trapp. Och Finn
Magnusen trodde sig snart hafva funnit, att inskriften skulle läsas från
höger till venster, då den visade sig vara en i fornyrdalag författad
sång om Harald Hildetands tåg emot Sigurd Ring, kort före det
beryktade Bråvalla-slaget. Men några år derefter uppvisade Berzelius
och Nilsson, att de föregifna runorna endast voro sprickor i trappen; en
åsigt som den danske fornforskaren Worsaae sedan bekräftat.[2]
Vid midten af 1830-talet börjar ett nytt skede i den skandinaviska
fornforskningens historia, i det att då för första gången ett
vetenskapligt system och en verklig method började att göra sig gällande i
afseende på studiet af de från hednatiden bevarade fornminnena. Vid
samma tid började äfven museerna i Stockholm och Köpenhamn att
växa till den storhet de nu ega, genom de två vännerne Bror Emil
Hildebrand och Christian Jürgensen Thomsen. Den förre blef
riksantiqvarie efter Liljegren år 1837 och bör betraktas som vårt historiska
musei egentliga skapare, liksom Thomsen är fader till det "Oldnordiske
Museum" i Köpenhamn.
Oaktadt den ifver med hvilken man redan i århundraden före denna
tid egnat sig åt den nordiska forntidens studium, hade man dock,
såsom vi sett, ännu ej funnit, att fornsakerna kunna blifva något mera
än blott intressanta illustrationer till den på skrifna urkunder grundade
historien, att sjelfva stenarne kunna tala om flydda tider, ifall man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
