Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
A. Den äldre stenåldern.
("Den oslipade flintans ålder.")
De geologiska bildningar, som äro närmast äldre än den period, till
hvilken vi och vår djurverld höra, plägar man kalla de qvartära
bildningarna. Då den af geologerna s. k. nutiden lättast mätes ej med år
eller sekler, utan med årtusenden, kunna vi inse, huru aflägsen den
qvartära periodens slut är. Hvilken tiderymd skiljer oss icke då från
denna periods början, eller den närmast föregående, den s. k. tertiära
periodens slut! Och dock har man under de senare åren börjat tala
om menniskor i Europa redan under den tertiära perioden. Att de
qvartära lagren innehålla otvetydiga spår af menniskor, derom äro numera
alla vetenskapsmän ense. Denna upptäckt har emellertid först under
de sista decennierna börjat att blifva allmänt erkänd. Det var nämligen
icke möjligt att tänka sig menniskor på jorden under en så aflägsen
period, så länge man var öfvertygad om, att endast 6,000 år förflutit
sedan verldens skapelse.
Redan under förra århundradet hade man blifvit uppmärksam på
några i Bayern och England gjorda fynd af menniskoben eller af
menniskohand tilldanade flintor tillsammans med lemningar af okända djur,
tillhörande en förgången tid. Och år 1823 fann en fransk geolog,
Aimé Boué, menniskoben i Rhen-dalens qvartära lager. Dylika fynd
gjordes snart i allt större antal. Ar 1833 fann den belgiske geologen
Schmerling, vid undersökning af två grottor i sitt fädernesland,
hufvudskålar af menniskor tillsammans med ben af noshörningar, elefanter,
hyänor m. fl. nu i dessa trakter för längesedan utdöda djur. Han
utgaf ett förträffligt och nu mycket beundradt arbete om sina mödosamma
forskningar;[1] men ingen af de lärde ville då ännu lyssna till hans åsigt
om menniskoslägtets höga ålder. Samma öde drabbade i början äfven
fransmannen Boucher de Perthes, som begynte sina undersökningar i
Somme-flodens grus-aflagringar under förra hälften af 1840-talet – således kort efter det Nilsson börjat sina forskningar i vår stenålder.[2] Äfven då Boucher de Perthes några år senare, i sitt år 1847 utgifna
arbete "Antiquités celtiques et antédiluviennes", redogjorde för och
afbildade sina fynd, vann hans anhängares antal föga tillvext. Det var
först sedan de tre utmärkte engelske vetenskapsmännen Falkoner,
Prestwich och Evans i slutet af 1850-talet på ort och ställe tagit kännedom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
