Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Andra stenyxor med ofullbordade skafthål visa sig emellertid vara
borrade på ett annat sätt. I midten af hålet är lemnad en rund,
upptill smalare tapp, såsom å fig. 34 i Atl. Man har sagt, att dessa hål
icke kunnat åstadkommas utan metallcylinder. 1 Men dels har en
närmare undersökning visat, att den ringformiga gropen omkring tappen
ofta är alldeles för bred för att tillåta tanken på en sådan
metallcylinder (se fig. 21, 23, 31, 32), dels har man genom försök öfvertygat sig
om, att sådana hål lätt kunna åstadkommas utan användande af metall.
Professor Keller i Zurich, bekant genom sina utmärkta arbeten om
pålbyggnaderna i Schweiz, har för några år sedan borrat hål i stenyxor
endast med sand, vatten och ett rörben af djur, eller med en cylinder
gjord af horn eller trä. "Borren" fästades vid ett instrument likt
fig. 18. Först bildade sig på stenens yta en ringformig insänkning.
Borren nöttes småningom, och ringen blef i följd deraf allt smalare
nedåt, under det att upptill den sand, som låg omkring borren och
likaledes bragtes i rörelse af denna, fortfarande nötte på väggarne af
det redan bildade hålet, utvidgande detta och gifvande tappen i midten
en konisk form. I borrhålets väggar visade sig, alldeles som på
väggarne i de gamla yxornas skafthål, parallelt gående repor, hvilka
tydligt syntes å de annars glatta ytorna. Dessa repor åstadkommos af
enstaka större sandkorn, glättan åter af de andra, småningom till ett fint
pulver förvandlade kornen.2
Äfven i detta fall var det naturligtvis egentligen sandkornen som
åstadkommo hålet. Denna method är mycket mindre tidsödande än
den först beskrifna, emedan man icke behöfver nöta bort hela
stenmassan uti det blifvande skafthålet, utan endast ringen omkring tappen,
hvilken slutligen slås af eller bortfaller. Enligt Kellers erfarenhet
genomborrar man en stenyxa ganska lätt på en half dag; jag förmodar
dock, att stenen då icke får vara så hård som den, på hvilken Mr. Rau
frestade sitt tålamod.3
Kellers borrningsförsök åstadkommo således borrhål, som fullkomligt
likna dem vi finna å de gamla stenyxorna. Fig. 21—26 visa
påbörjade sådana hål, olika långt framskridna, hvilka alla ses på stenyxor
funna i Sverige och nu förvarade i Statens Hist. Museum. — Fig. 21.
Borrningen är nyss påbörjad; en grund, men bred ring är insänkt i
stenen. — Fig. 22. Den i bottnen afrundade ringen är något djupare,
1 Se t. ex. "Annaler f. nord. Oldkynd." 1844—45,, sid. 215. Jfr Evans, "Stone
implements", sid. 42, 45.
2 "Anzeiger fiir schweizerische Alterthumskunde", första bandet, sid. 139—144,
pl. XII; jfr "Månadsbl." 1872, sid. 168. Äfven Evans och Mr. Lee hafva med
framgång gjort samma försök ("Stone impl.", sid. 45).
3 Äfven indianerne i Nordamerika lära ofta hafva användt ett ihåligt borrinstrument.
Rau antager, att man dervid nyttjade den bambulika, fasta och sega rörväxten
Arundinaria macrosperma. Han omtalar en stenpipa, i hvars ofullbordade hål man
längst in funnit en vegetabilisk massa, hvilken under mikroskopet visade sig
tillhöra nämnda vext (’’Smithsonian Report’’ 1868, sid. 399).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
