Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eld, samt emedan de närmaste takstenarne och ett bredvid "eldstaden"
funnet lerkärl voro sotiga. Dels synliga på golfvet, dels dolda under
dess yta, lågo i kammaren dessutom obrända ben af ett
menniskoskelett, en tand af oxe eller ko (låg på "eldstaden"), fem yxor och
mejslar af flinta, åtskilliga flintspånor (knifvar), en rund genomborrad
stenskifva (lik Atl. 8), sju bernstensperlor, samt en mängd bitar af
åtminstone 24 olika lerkärl. I gången fanns intet anmärkningsvärdt.
Menniskobenen visa väl, att kammaren varit begagnad som graf, men Wibel
anser, att den egentligen varit en boning, såsom bevis hvarföre han
hufvudsakligen anför "eldstadens" tillvaro. Härvid måste vi dock fästa
uppmärksamheten derpå, att gånggriften var betäckt med ett lager
småsten och derpå hvilande sand och jord, tillsammans af nära 6 fots
mäktighet vid högens midt. Man ser icke af Wibels framställning,
huruvida han antager, att denna betäckning fanns redan, då kammaren
skulle hafva varit begagnad till boning, och han visar icke, huru röken
från eldstaden i det fallet kunnat slippa ut.
Så länge vi icke hafva flere med samma omsorg undersökta
gånggrifter med sådana "eldstäder" som den i Denghoog, torde man
emellertid icke kunna med säkerhet afgöra, huruvida några af dessa
fornlemningar en gång varit boningar.
Wibels åsigt, att alla "gångbyggnader" ursprungligen varit
boningar och först i andra hand begagnats till grafvar, torde i alla händelser
böra anses vara förhastad. Man har väl anfört, att eskimåerne någon
gång använt (öfvergifna) boningshus till grafvar;1 men jag vet icke,
om man härvid tillräckligt utredt, huruvida dessa grafvar verkligen en
gång varit bostäder, eller om de endast äro bygda i likhet med
boningshusen. Och afgörande bevis för Wibels sist anförda åsigt, i sådan
allmänhet, både saknas och torde vara svåra att erhålla.
Säkra, om ock oansenliga, lemningar efter stenålderns bostäder,
äro emellertid kjökkenmöddingarna med de i dem talrikt förekommande
eldstäderna (sid. 40). Dylika enkla eldstäder, bildade af löst hoplagda,
genom eldens åverkan nu sköra stenar och betäckta med kol och aska, har
man äfven funnit på flere ställen i södra Sverige, och det under
förhållanden som visa, att de tillhöra den yngre stenåldern. Till denna tid höra
t. ex. troligen lemningarna af ett stort antal eldstäder, som d:r
Hildebrand för några år sedan anträffade å hafsstranden vid Hafäng i Skåne
rundtomkring en stendös, på ett fält der en otalig mängd flintskärfvor
visar, att tillverkning af flintsaker i stor skala egt rum (sid. 55).2
1 Nilsson, "Stenåldern", 2:dra uppl., sid. 116 och 129. "Annual report —,–- of the
Smithsonian Institution for the year 1862", sid. 326, 327.
2 "Ant. tidskr. f. Sv.", 3 sid. 10. Jfr "Hallands fornm.-för:s årsskrift", sid 145
(Skedala nära Halmstad), och "Årböger f. nord. Oldk." 1868, sid. 89 (Magleö, norr
om Sorö).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
