Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Den svarta flickan och den blonda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
115
— Jo, för livstiden.
Rut svarade inte. Det var som om han
gjort henne ett kroppsligt ont med sina
ord. Han fick inte känna sig som en
strafffånge, hon uthärdade inte höra honom.
Det kom en beklämning över henne, så
tung och outhärdlig, att hennes ringa
erfarenhet aldrig prövat något liknande. Inte
bara han tyngde på hennes hjärta, de
gjorde det alla, hela staden, hela världen,
hela livet med dess mångfaldiga kval.
Varför kom det just nu, denna milda afton,
då allt är så stilla? Varför träffade det
henne där på denna plats, dit nöden icke
vågade sig fram? Månader hade hon levat
i samma atmosfär och gått osårad
igenom. Nu var den vävnad söndersliten, som
skyddat henne, någonstädes genom ett litet
färskt sår strömmade ett främmande gift
in i hennes ådror och följde blodets gång,
gjorde det så tjockt och tungt att hjärtat
inte orkade med det. Men vem gav detta
sår? Hon visste det, behövde inte fråga.
— Jag härdar inte ut längre, tänkte hon.
Jag blir tokig. Varför skulle jag envisas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
