Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Månkullen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125
tur att vara född utom Österrike för min
skull?
— Just det, sade hon. Min kolossala tur
var att träffa dig.
— Och allt som gladde dig förr och
studier och yrke och möjligheter?
— Än sen, sade hon sorglöst. Jag hade
aldrig riktigt ro förr. Alltid samvetskval
över mitt hjärtas råhet att kunna må så
gott. Men att vara med dig, det är min
rätt. Och den lycka jag har med dig, tar
jag inte från någon. För den kunde inte
finnas till förrän vi träffade varandra.
Han strök av hennes mössa, hon stod
där på sin lilla rot, en del av landskapet,
en planta ur jorden med huvudet som en
blomma av förtätat månsken.
Det var henne så lätt att tala om allting
för honom. Hon förstod, att fast han
varnade och målade svart, hennes ord ändå
voro honom till glädje, och hon trodde
sig visserligen sänd att ge honom någon
ersättning för kval, som Gud måtte ha
ångrat efteråt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
