Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ögon glänste af en besynnerlig eld, »jag vill dö midt i fogelsången.»
»Dö», utbrast Maria bäfvande.
»Ja», inföll den sjuke. »Men res mig upp och. lägg
en kudde bakom ryggen, jag har någonting att säga dig.»
Sedan detta var gjort, fortfor Gustaf Adolph, i det han
med en viss häftighet grep Marias hand :
»Mitt lif är förfeladt. Det hade kunnat vara annorlunda
och — — —.»
»Men», afbröt flickan, »ni glömmer läkarens tillsägelse
att ej anstränga er med att tala.»
»Läkarens», inföll den sjuke, under det ett matt leende
spelade kring hans bleka läppar, »han kan numera
ingenting uträtta mot den död, som jag känner nalkas allt
mer och mer. Men innan han kommer vill jag säga dig
flicka, dig, som äfven i motgångens dagar hyst vänskap’
för mig, hvad jag tänker. Men jag skall ej bli mångordig,
ty jag känner, att jag inte kan bli det. Mitt lif är
förfeladt och ensam, fjerran från mitt fädernesland, öfver
hvilket jag en gång herrskade, skall jag dö. Dock tröstar
det mig, att jag vid min dödsbädd har en dotter af detta,
land, som jag likväl, oaktadt mina olyckor, varmt älskat,,
och det jag gerna skulle velat återse för att dö der, om
detta hade förunnats mig. Måtte alltid detta mitt fädernesland
bli lyckligt, och måtte, om inte förr, än i en aflägsen
framtid, dess folk gifva sin förlåtelse åt den konung, som
genom sina fel var nära att störta det i onämnbart elände.
Det svenska folket har alltid varit sjelfständigt, och jag är
säker på att det äfven hädanefter skall förblifva det. Ja, flicka,
jag vill ej dölja för dig, att döden redan gripit om mitt
hjerta och det är derför, som jag ville bedja dig taga min
sista helsning med dig hem till Sverige, när du återvänder
dit. Hvad jag brutit i lifvet, skall döden försona.»
Under detta tal hade Marias tårfyllda ögon oafvändt
varit fastade på den döende. Men då talet var slut borttorkade
hon tårarne och ett skimmer af förhoppning hvilade
öfver hennes vackra anlete, då hon hviskande sade:
»Nu, då ert slut är nära, vågar jag ännu en gång
säga konung. O, jag känner i dessa ögonblick, att den tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
