Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 22. Upptäckten av Mariotte’ska eller Boyle’ska lagen. 1679. Mariottes avhandling om luftens natur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125
med luftens spänstighet. Jag har från flera håll fått
bekräftelse på, att luftbössor, som legat laddade mer än
ett år, visat sig lika kraftiga, som om de alldeles nyss
laddats.
Man får ej tro, att luften i jordytans närhet intager
sin naturliga rymd. Då nämligen de undre skikten
sammanpressas av hela atmosfärens tyngd, måste de
vara mycket tätare än de högre upp belägna. Denna
skillnad i luftens täthet kan man göra begriplig, om man
tänker sig en mängd på varandra uppstaplade svampar.
Det är nämligen då klart, att de, som befinna sig överst
intaga den dem av naturen tillkommande rymden. De,
som ligga närmast under dessa, intaga något mindre
rymd, medan slutligen de allra understa äro starkt
sammanpressade och förtätade.
Den första fråga, man på tal härom kan framställa,
är den, om luftens förtätning är noga proportionell mot
trycket, eller om dess tillväxt i täthet följer andra lagar.
För att utröna, om det förra är händelsen, har jag
anställt följande betraktelse. Under den förutsättningen,
att, såsom försöket visar, luften blir tätare, när dess
belastning ökas, följer det med nödvändighet, att dess
understa skikt skulle intaga större utrymme, om hela
luftmassan bleve lättare: om atmosfären däremot vore
tyngre, skulle den vara ännu tätare i jordytans närhet,
än vad nu är fallet. Man måste därför draga den
slutsatsen, att den nära jordytan befintliga luftens täthet
står i ett bestämt förhållande till vikten hos de
överliggande, tryck utövande luftlagren, och att den i detta
tillstånd, tack vare sin strävan att utvidga sig, håller
jämvikt mot hela det lufttryck, som vilar på den.
Om man därför innesluter luft och kvicksilver i en
barometer och utför det Torricelliska försöket, kommer
kvicksilvret ej längre att bibehålla sin höjd i röret.
Den luft, som före försöket inneslöts däri, håller
nämligen på grund av sin spänning jämvikt mot hela atmosfä
rens tryck, d. v. s. mot trycket av en luftpelare av lika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
